Ja till jag är nere på delmål 1 i alla fall :p Känns skönt att det faktiskt går neråt...om än sakta. Hade jag bara mått bättre så skulle jag plåga kroppen med träning, men nu är det inte lönt att göra det.
Jag har så fruktansvärt ont i min rygg och det strålar båda ner i benen och ut i axlar/armar och både ben och armar domnar bort. Natten mot tisdag så sov jag endast 4 timmar pga smärtan. Var nära att måsta fara på akuten då. Men eftersom jag var ensam i mitt rum i Öjebyn och inte skulle fixa att köra bil så bet jag ihop och härdade ut... Sen har jag haft en konstant molsmärta efter det. Sen att jag dessutom känner mig sjukt nere gör ju inte saken lättare...
Tröttheten som jag känner är inte av denna värld alltså... Lägg då till att inte KUNNA sova fast man är så trött som jag är. Helt vrickat alltså! Ligger och vrider och vänder mig nätterna igenom, lyssnar på resten av familjen som snarkar och sover så sött... Inte känner jag mig utvilad heller fast jag legat där i sängen hela natten, nej då! Varje kväll hoppas jag på att kunna sova riktigt gott och få vara utvilad...men icke!
Men jag biter ihop...kan ju inte krascha nu. Jag "behövs" på jobbet och så måste jag vara stark som mamma och fru. Speciellt nu med allt kring sonen och hans diagnos...
Upp med blicken! Titta framåt! Se målet! En smal och "snyggare" kropp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar